Search
Facebook

Twitter
Supersition Review

Thursday
Aug232012

Car Wash: (English/Swedish)

The following is a chapter from Nigel Ford's new book, "One Dog Barking." Splash of Red recently reviewed this Swedish author's book in an earlier publishing here in our Portfolio/Interview section. Since Splash of Red is an international online literary magazine, we thought it would be fitting to share an excerpt in another language. For this installment, we have published "Car Wash" (chapter 18) in English and Swedish. Enjoy. And if you like what you read, you can pick up a copy for your e-reader here.

 

Car Wash

By Nigel Ford

 

     Fortunately there was no queue. I left my car poised outside the au­tomatic door of the car wash and walked over to where the person in charge was housed in a Perspex windowed reception office, so scratched and dirty he was only a dirty blob of red overalls, sat in there, chatted away on his mobile, back turned towards me.

     There was an automatic machine into which, depending on the kind of wash you wanted, you put money and pressed a button after you had parked your vehicle in the correct position.

     I did not have the right change for the kind of wash I wanted because the prices had been altered since I was here last time.

     I needed information from the person in the red overalls. The win­dows were so opaque he might have held a doughnut to his ear, but one naturally assumes a person is on the phone when he holds something to his ear and swings about in a comfy swivel chair and bends sometimes forwards and sometimes stretches back, you know, like you do.

     I pushed the little bell push outside the reception office, but I couldn’t hear if I got a result. In any event, there was no change to the behavior of the person in the office. I knocked on the Perspex. No reaction. I thumped until it rattled. Still no reaction.

     I have 65:- in change and the wash I want has gone up to 72:-. Some kind of wash for my car could be available, even if not the wash I had intended. It was important to wash away the accumulation beneath the car and prevent corrosion. The most difficult, if not impossible, part of car wash to perform in the street. Your feet stick out in the road. Or up over the curb. Either is unsettling. A vehicle might run over them in one direction. A dog might bite them in the other.

     I drove the car into the wash anyway and walked over to the pay­ment automat. This housed in a cubicle with grey-blue walls also with scratched and dirty Perspex windows. It included a seat where you could sit and watch. Through the windows my car was a low shadow of dull British Racing Green. It had cream leather upholstery, but that was not visible.

     I had made sure all the windows were tightly shut and the telescopic radio aerial retracted. The wing mirrors too, were now folded longitudi­nally.

     Choosing the most comprehensive wash I could get for the change I had, which was everything except the turtle wax polish finish, I inserted my money and the automat screen instructed me to press buttons 1 to 5 inclusive except for 3. I obeyed and then settled back in the seat to await events.

     The car wash area was entirely surrounded by a circular cafeteria and a circular Perspex wall that protected people from the water spray, rather like the screen around an ice hockey rink that protects the audience from stray pucks.

     I had always thought the cafeteria to be an excellent idea; grown-ups could bring along their children when they washed their cars and watch­ing the car washing process kept the children occupied. They could watch the cars enter at one end and go through all the different stages of brushing and soaping and rinsing and drying – the roaring air of the dryers was always exciting I found – and come out the other clean and shiny bright, while the grown-ups grabbed a cup of coffee and had a chat or read the paper in peace. Indeed many of the adults themselves appeared to find a fascination in watching the car washing process.

 

     The automat window screen started flashing. I was instructed to press the red start button, and I complied. Nothing happened immediately. Then a sharp “click” and the cubicle, in which I was sitting shuddered, lifted and began to move.

     Most of the adults in the cafeteria had their backs to the car wash and to me. They were represented by hunched blobs of various colors. Sev­eral children were watching the car wash procedure. Their faces were white blobs through the Perspex.

     My cubicle moved forwards in a series of jerks, stopped and swung around to face the large floor to ceiling brushes. The cubicle was pro­pelled along a railed track. After a series of snaps, the brushes began to rotate. The cubicle jerked forward toward the brushes and high-pressure water jets drummed on the walls. When the cubicle pushed into the re­volving brushes the noise was deafening and the cubicle shook. A head of soapsuds built up on the windows. The light inside the cubicle dark­ened until I could barely discern the control buttons. As we emerged on the other side of the brushes, the light brightened. The cubicle stopped, jerked and returned through the revolving brushes, darkened, brightened and moved back along the track. The water jets died away and stopped and a hissing commenced. An astringent perfume, attributable to some sort of cleaning agent, permeated the cubicle. After which the cubicle moved forwards along the track, through the brushes and stopped. There was utter silence. Just when I had concluded the process was finished and was fumbling for the door latch of the cubicle, there was a tremen­dous roar and the cubicle moved swiftly back along the track, buffeted by a tremendous wind. It seemed to me as if the door bulged inwards, and I held onto my hat. The Perspex windows of the cubicle dried and cleared and now seemed clean, although visibility remained hampered by their being so badly scratched.

     The cubicle slid to a smooth halt at the point of our departure... The brushes were now out of my line of sight. Everything was silent. I heard no machines, no voices anywhere.

 

     The cubicle was filled with a noiselessness I found disturbing. Should I get out? A single red diode blinked on the control screen. There was a brusque rap on the cubicle door. I opened it. Two women with blue eyes, their blond hair in severe buns and clad in cobalt blue overalls, looked at me.

     ‘What are you doing?’ woman no. 1 asked. ‘You’re not allowed to be here. You realize this is a punishable offense?’

     ‘You’re not supposed to be here stopped on the track and motionless like this, even if you were allowed to be here. Or even if we were to overlook it for once,’ woman no. 2 said.

     ‘I thought the process had come to an end,’ I said. ‘The treatment complete.’

     ‘No,’ woman no. 1 said. ‘You’ve paid for Superwax and polish. Care­less.’

     ‘But not turtle wax,’ I said.

     ‘Not turtle wax,’ woman no. 1 agreed.

     ‘We’ll assume you must have pushed a button by mistake,’ woman no. 2 said. ‘With your elbow perhaps. Don’t do it again please. We’ve had too many people doing this lately. It’s not supposed to be an amuse­ment. All you’ve had is a rinse, a soap, a cleansing agent, a wash and a dry.’

     ‘Not the super protective wax and polish you paid extra for,’ woman no. 1 said. ‘If you’d been through that you’d know about it.’

     ‘Yes indeed,’ woman no. 2 said. She leant into the cab and pressed a button. There was a series of clicks. ‘That should do it.’

     ‘Enjoy yourself now,’ woman no.1 said. They slammed the cubicle door shut and were gone. The clicks stopped. There was silence and stillness.

 

     The cubicle suddenly jerked and started to shake so violently I had to clutch both sides of the seat and hang on tight. Outside there was a great hissing and spluttering. All the windows misted over and visibility was reduced to zero.

     ‘Customers,’ a speaker said in the ceiling. It startled me a great deal and I gazed at the speaker which had stopped speaking after that first word. Then it crackled, ‘....not be allowed...’ it said, and then produced more crackling noises before it continued, ‘...back.’

     ‘Back where?’ I asked involuntarily.

     The cubicle continued to buck and jerk forward, stopped, and then began to move in reverse buffeted by the rushing wind (high-pressure air you understand) of the dryers, the windows gradually cleared. The cubicle jerked to a halt in its reverse progress and then began to move forward again. ‘Customers...’ the speaker said then crackled and was silent.

     The speaker crackled again ‘...special offer including...’ it said, then went silent. I wondered what kind of special offer. The speaker crack­led once more, ‘...7 francs for a prawn roll and the soft drink of your choice. Or a cup of coffee and a small cake of ...’ it said and fell silent. The cubicle seemed to enter a long glide, its motion smooth for the first time and then stopped.

     The speaker crackled, ‘Thank you for...’ and then went dead.

     I got up from my seat after making sure all systems had closed down and that no lights were flashing on the control screen. I was opening the door to exit when the speaker crackled again, ‘Customers,’ the speaker said, ‘doooooon noooooooer.’ then there was a loud snapping sound and nothing more forthcoming. I stepped out onto the floor of the car wash and walked outside.

 

     Although the idea of a prawn roll and a drink followed by a cup of cof­fee and a small cake of…did not appeal, I felt hungry and thirsty and craved the company of other human beings in convivial surroundings.

     Inside the cafeteria people sat huddled together at tables and the chil­dren looking through the panorama Perspex windows at the goings on in the car wash, played games amongst the furniture. The children were a company to themselves, any social barriers forgotten in the conveni­ence of play, while the adults sat in little huddles, with little or no com­munication between the groups.

     I collected a beer, a ham roll and a paper mug of coffee with a plastic top to retain the heat, a packet of milk substitute and two cubes of sugar from the self-service counter. This cost me 50 francs; neither of the spe­cial offers applied to my requirements. I found a vacant seat at a round table occupied by two people. One of the persons was stirring sugar into their coffee; the other was primping themselves in a hand mirror.

     ‘Would it be all right if I sat here?’ I asked.

     The primper moved the mirror to look at me. ‘Yes of course,’ the mir­ror moved back again.

The person stirring the coffee stopped stirring and patted their pock­ets, retrieved a pipe, lit it and blew a cloud of smoke. ‘Get a good wash?’ the pipe smoker asked.

     ‘I did yes,’ I said.

     The mirror moved and the primper looked at him, the face screwed up in outrage.   

     ‘We didn’t. We had to do most of it ourselves in the end. And they didn’t give us a refund either. Some excuse about their com­puters.’

     ‘You’re not from round here,’ the pipe smoker said.

     ‘I live here,’ I said, ‘but I’m not Polovick, I’m a Vickenman.’

     ‘Ah,’ the pipe smoker said. ‘I thought that or a Sossenyack. You speak Polovian very well.’

     ‘I’ve been here quite a while,’ I said.

     ‘You’re more or less one of us,’ the primper said, ‘we don’t think of the Vickens as being foreign do we.’

     ‘I suppose not,’ the pipe smoker said. ‘Not like we do Sooings or Bronsers or even Ditchmen.’

     The primper sniggered, ‘funny lot.’

     ‘Different cultures,’ the man with the pipe said.

     ‘Make no effort,’ the primper said. ‘Some of them have been here practi­cally all their lives. Can’t speak Polovian.’

     ‘You’re more like us,’ the pipe smoker said.

     ‘Or we’re more like you,’ the primper said.

     ‘I feel at home here,’ I said. ‘As if I could make this my home country if I wanted to. One doesn’t of course.’

     ‘I suppose not,’ the pipe smoker said and got up. ‘Come on,’ he said to the primper.      

‘Time to go.’

     ‘Mustn’t be late,’ the primper said.

     They left. ‘Customers,’ said the speaker perfectly clearly without the trace of a crackle, ‘are asked kindly not to remain in the control cubicle after making their car wash selection. Repeat. Do not remain in the cu­bicle after making your wash program selection. Thank you.’

 

 

Översattning Cecilia Lindmark

 

Tur nog var det ingen kö. Jag lämnade min bil utanför entrén till själva biltvätten och gick fram till där personen som ansvarade för biltvätten satt i en reception bakom repat och smutsigt plexiglas, så han utgjorde endast en smutsig röd klädfläck, förmodligen overallklädd. Han satt där inne och pratade på med ryggen vänd mot mig.

Det finns en automatisk maskin som man, beroende av vilken sorts tvätt man vill ha, stoppar pengar i och trycker på en knapp efter att man ställt sitt fordon i rätt position. Jag hade inte rätt växel för den tvätt jag ville ha eftersom priserna hade ändrats sen jag senast var här.  Så jag behövde fråga personen i röd overall. Han hade rentav kunnat hålla en kanelbulle mot örat, men man antar givetvis att en person pratar i telefon när han håller någonting mot örat och svänger runt på en bekväm snurrstol och ibland lutar sig framåt och ibland sträcker sig bakåt, du vet, som man gör. Jag tryckte på den lilla ringknappen utanför receptionen, men jag kunde inte höra om det gav något resultat. Hursomhelst ändrade personen på kontoret inte sitt beteende, ingen reaktion. Så jag knackade på plexiglaset. Ingen reaktion. Jag bankade till det skallrade. Fortfarande ingen reaktion.

Jag borde kunna få någon slags tvätt till min bil, trots att det inte var den tvätt som jag hade tänkt. Underredet på bilen var viktigt för att tvätta bort smuts och förhindra rostangrepp. Det var den svåraste, om inte den mest omöjliga delen av biltvätt som man utför själv på gatan. Dina fötter sticker ut på vägen. Eller upp på trottoaren. Vilket som är jobbigt. Ett fordon kan köra över dem på ena sidan. En hund kan bita i dem på den andra. Jag har 65:50 i småpengar och tvätten jag vill ha hade gått upp till 72:00.

Jag kör in bilen i tvätten i alla fall och sedan kliver jag in i en hytt med gråblå väggar och repade och smutsiga plexiglas. Sett genom rutorna är min bil en låg skugga av tråkig skogsgrön. Den har gräddfärgad läderklädsel, men den är inte synlig.

Jag har försäkrat mig om att alla fönster är ordentligt stängda och att antennen är nedfälld, även backspeglarna har fällts in.

Jag väljer den mest omfattande tvätt jag kan få för pengarna jag har, vilket ger allt förutom slutpolering med Turtle Wax. Jag stoppar i pengarna och får instruktionen att trycka på knapp 1 till 5, men inte 3. Jag gör som jag blir tillsagd och slår mig sedan ner i stolen som ställts där för väntande. Genom rutorna i plexiglashytten kan jag se omgivningarna runt biltvättsområdet: en cirkelformad glasvägg som skyddar människorna från vattenstrålarna, bakom den finns ett kafé som omger biltvätten.

Jag har alltid tyckt att det är en lysande idé eftersom det håller barnen upptagna med att iaktta biltvättsprocessen, medan de vuxna kan ta en kopp kaffe och prata i fred. Även många av de vuxna tycker att det är fascinerande att själva titta på processen.

Nu får jag instruktionen att trycka på den röda startknappen och jag gör det. Ingenting händer med en gång. Sedan ett skarpt ”klick” och hytten som jag sitter i skakar till, lyfter och börjar röra på sig. De flesta av de vuxna i kaféet har ryggarna vända mot biltvätten och mig. De syns som hukande fläckar av varierande färger. Några barn tittar på biltvättsprocessen. Deras ansikten är vita fläckar bakom plexiglaset.

Min hytt rör sig framåt i en rad av fyra ryckningar, stannar och svänger runt så att den är vänd mot de stora borstarna som räcker från golv till tak. Hytten drivs fram längs en räls. En serie knäppningar hörs och borstarna börjar rotera. Hytten rycker framåt mot borstarna och högtrycksvattenstrålar trummar mot väggarna. När hytten trycker sig mellan de roterande borstarna är oljudet öronbedövande och hytten skakar. Tvållödder ackumuleras på rutorna. Det mörknar i hytten tills jag knappt kan se kontrollknapparna. Så, när vi kommer ut på andra sidan av borstarna, ljusnar det. Hytten stannar, rycker till och åker sig sedan tillbaka igen genom de roterande borstarna, mörknar, ljusnar och åker tillbaks längs rälsen. Vattenstrålarna avtar och slutar helt, ett väsande ljud startar. Gradvis tränger en frän doft av något slags rengöringsmedel in i hytten. Efter det rör hytten på sig fram och tillbaka längs rälsen, genom borstarna och stannar på sin ursprungliga position. Sedan hörs ett larmande ljud och hytten rör sig fram och tillbaka längs rälsen, knuffad av en våldsam vind som slår mot den från alla håll. Jag tyckte det såg ut som att dörren buktade inåt, och jag höll hårt i hatten. Plexiglaset på hytten torkade och klarnade och nu verkade det rent, fast sikten var fortsatt skymd eftersom det var så svårt repat. Hytten rörde sig sedan med en betydligt snabbare hastighet än tidigare och bromsade sedan lugnt in. Borstarna var nu utom synhåll. Allt var tyst. Jag hörde inga maskiner, inga ljud någonstans. Hytten fylldes av en tystnad som jag fann störande. Borde jag gå ut? En ensam röd lampa blinkade på kontrollpanelen. Det hördes en skarp smäll mot hyttdörren. Jag öppnade den. Två kvinnor med blå ögon, blont hår i strama knutar, klädda i koboltblå overaller, tittade på mig.

”Vad gör du?” sa kvinna nr 1.

”Det är inte meningen att du ska stå här på rälsen orörlig på det här viset” sa kvinna nr 2.

”Jag trodde att processen var färdig” sa jag ”Behandlingen slutförd.”

”Nej” sa kvinna nr 1. ”Du har betalt för supervaxning och polish. Slarvigt.”

”Men inte Turtle Wax” sa jag.

”Inte Turtle Wax” höll kvinna nr 1 med.

”Måste ha tryckt på en knapp av misstag” sa kvinna nr 2 ”med armbågen kanske. Allt du har fått är sköljning, schamponering, rengöringsmedel, tvätt och torkning.”

”Inte den superskyddande vaxningen och polishen som du betalt extra för” sa kvinna nr 1 ”Om du hade fått det hade du vetat det.”

”Ja verkligen” sa kvinna nr 2. Hon lutade sig in i hytten och tryckte på en knapp. En serie klickningar hördes. ”Det borde göra susen.”

”Ha det så trevligt nu” sa kvinna nr 1. Och så smällde de igen hyttdörren och försvann. Klickningarna upphörde. Det var tyst och stilla. Sedan ryckte hytten till och började skaka så våldsamt att jag var tvungen att hålla hårt fast vid båda sidor av stolen. Utanför hytten hördes höga väsningar och spottningar. Alla rutor immade igen och sikten var obefintlig.

”Kunder” sa en högtalare i taket. Den skrämde mig rejält och jag stirrade på högtalaren som hade tystnat efter det där första ordet. Sedan sprakade den till ”… tillåts inte…” sa den och sedan hördes fler sprakande ljud innan den fortsatte ”… tillbaka.” ”Tillbaka vart?” ramlade ur mig. Hytten fortsatte att krumbukta sig och rycka framåt, stannade, och började sedan röra sig bakåt, knuffad av den strömmande högtrycksluft från torkarna, rutorna klarnade gradvis. Hytten stannade tvärt på sin tillbakaväg och började sedan röra sig framåt igen. ”Kunder…” sa högtalaren, sedan sprakade den till och blev tyst.

Högtalaren sprakade till igen ”… specialerbjudande som inkluderar…” sa den och tystnade sedan. Jag undrade vad det var för specialerbjudande. Högtalaren sprakade till än en gång ”… bara 7 kronor för en räkmacka och valfri läsk. Eller en kopp kaffe och en liten kaka…” sa den och tystnade sedan. Hytten tycktes hamna i en lång glidning, den rörde sig mjukt för första gången och stannade sedan.

Högtalaren sprakade ”Tack för att du…” och tystnade sedan.

Jag ställde mig upp efter att försäkrat mig om att allt hade stängt ned och att inga lampor blinkade på kontrollpanelen. Jag höll just på att öppna dörren när högtalaren sprakade till igen. ”Kunder” sa högtalaren ”iiiiiin ssssssst” sedan hördes ett högt smällande ljud och ingenting mer. Jag klev ut på golvet i biltvätten och gick ut.

Tanken på någonting att äta och dricka följt av en kopp kaffe utan kaka eller… även om denna önskan inte skulle täckas av specialerbjudandet, tycktes den mycket tilltalande eftersom jag plötsligt kände mig hungrig och törstig och dessutom i behov av sällskap av andra människor i gemytliga omgivningar efter min sejour i hytten.

Inne i kaféet sitter människorna hopkurade tillsammans vid borden, barnen tittar genom de stora plexiglasen på scenariot i biltvätten, leker kurragömma, kull och så vidare bland möblerna. Barnen utgjorde ett sällskap, utan sociala barriären, eller åtminstone var de glömda till förmån för leken, medan de vuxna satt i små grupper, med lite eller ingen kommunikation mellan grupperna.

Jag tog en öl, en skinkmacka och en pappersmugg med kaffe med ett plastlock som höll inne värmen, ett paket mjölksubstitut och två sockerbitar från självserveringsdisken. Jag hade haft rätt i antagandet att inget av specialerbjudandena mötte mina behov och hittade en ledig plats vid ett runt bord där två personer satt och två av stolarna var lediga.  En av personerna rörde ner socker i kaffet, den andra fixade till sig i en sminkspegel.

”Är det okej om jag sitter här?” frågade jag.

Fixaren flyttade på spegeln för att titta på mig. ”Ja, givetvis” Spegeln flyttades tillbaka. Personen som rörde i kaffet slutade att röra och klappade på fickorna, tog fram en pipa, tände den och blåste ut ett rökmoln. ”Var tvätten bra?” sa piprökaren.

”Ja, det var den” sa jag ”Åtminstone för hytten jag satt i, jag är inte säker på min bil eftersom jag inte har hämtat ut den ännu.”

Spegeln rörde på sig och fixaren tittade på honom, ansiktet förvridet av ilska. ”Det var den inte för oss. Vi var tvungna att göra det mesta själva i slutändan. Och vi fick inga pengar tillbaka heller. Någon ursäkt om deras datorer.”

”Så du är inte härifrån trakten” sa piprökaren.

”Jag bor här” sa jag ”men jag är inte polovian, jag är vikensare.”

”Ah” sa piprökaren ”Jag trodde antingen det eller sossenyackare. Du pratar polovianska mycket bra.”

”Jag har varit här ett tag” sa jag.

”Då är du mer eller mindre en av oss” sa fixaren ”vi tycker inte att vikenarna är utlänningar, eller hur.”

”Antar inte det” sa piprökaren. ”Inte som vi tycker om sooingsarna eller bronsarna eller till och med ditcherna.”

Fixaren fnissade ”lustiga typer”

”Annorlunda kulturer” sa mannen med pipan.

”Anstränger sig inte” sa fixaren. ”Vissa av dem har praktiskt taget bott här hela livet. Kan inte prata polivianska.”

”Fanatiker” sa piprökaren. ”Ni är mer som oss.”

”Eller så är vi mer som ni” sa fixaren.

”Jag har känt mig hemma här” sa jag. ”Som om det här skulle kunna bli mitt hemland om jag ville. Men det vill man ju självklart inte.”

”Jag antar inte det” sa piprökaren och reste sig. ”Kom nu” sa han till fixaren. ”Dags att gå.”

”Vi ska gå ut och äta” sa fixaren.

”Får inte bli sena” sa piprökaren.

De gick. ”Kunder” sa högtalaren klart och tydligt utan ett spår av sprakningar. ”ombeds vänligen att inte stanna kvar i hytten efter att de har gjort sitt tvättval. Vi upprepar. Stanna inte kvar i hytten efter att Ni har gjort ert val av tvättprogram. Tack.”

Jag kände mig utlämnad där jag satt ensam vid ett annars ledigt bord. Jag hade inte ätit upp min smörgås eller druckit upp mitt kaffe. Trots det reste jag mig, ställde brickan i stället och gick.

När jag körde hem beundrade jag den långa, skinande och polerade motorhuven på min dyra bil. När jag steg in i min lägenhet gick jag rakt till köket för att göra mig en riktig kopp kaffe.

Fru Hoskins katt satt obekvämt balanserande på fönsterkarmen utanför det stängda fönstret och rörde ljudlöst på munnen på andra sidan glaset. Jag släppte in katten och pratade strunt med den medan den gjorde nöjda läten och gjorde sig hemmastadd.

Jag gillar en skvätt mjölk i mitt kaffe och när jag ändå var i farten hällde jag upp lite åt katten. Trots mrs Hoskins ogillande.

 

Slut